Ett slags självförakt...
Jahaopp...
Så många saker som bara flyger omkring i hövet just nu... Tankar på vad man gör, gjort, å vad man ska göra å annat skit! Ena stunden är man kung, den andra en slav som bara blir slagen å trampad på. Att man ska känna lycka en kort stund, för att sedan bara få en käftsmäll med stämpeln "loser" av sig själv, som totalt mosar det leende som så farligt visade sig. i snart tio år har man gått nu med alla dom tankarna å föraktet... försvinner förvisso ibland, men kommer alltid tillbaks, hur mycket en än försöker trycka tillbaks dom. Å då oftast i dubbbel bemärkelse
Vad är det som saknas, kan tänkas?! Vad är det man gör som alltid får en att agera magnet för just alla dom tankarna? Lite lycka kan väl aldrig skada, å visst, den kommer ibland... men den ska alltid försvinna lika fort, om än fortare t om.
Balans är så viktigt. Ena dagen bra, andra total katastrof. Likt att man tänder å släcker lampan. fast lampan håller man oftast tänd lite längre... men inte sinnet å lyckan... alltid går lampan i huvudet sönder, å man måste byta ut den... men med vad?!
Jag finner mindre å mindre anledningar till å fixa det... Lamporna börjar ta slut...
