Det som en gång har varit...
...men aldrig kommer igen... Men frågan är, om man vill att de ska göra det?!
Läser igenom en massa saker man har skrivit.
Sånt som kändes skönt att få ur sig, som man lämnade efter sig för att kunna andas ett par dagar till.
Nu när man läser en del av det, så kommer det tillbaks, bara litegranna, sådär lagom.
Funderingarna, som aldrig tycktes vilja släppa greppet, hur mycket man än försökte.
Om hur löjligt man betedde sig för vänner och folk, när man egentligen bara ville bli sedd.
Om alla saker man ville säga, men som aldrig fick sägas, tack vare den lilla rösten i huvudet som bara sa "NEJ!"
Om alla saker som man ville göra, men som alltid blev hindrade av just den rösten
Rösten som varje dag sa att man inte dög till någonting...
Men allt förändrades till slut! Det släppte! Det försvann!
Och allt tack vare 2 underbara år på en plats där folk brydde sig, där folk visste hur de var, Där folk visste hur det kändes att må så som jag gjorde innan jag kom dit! Jag hade aldrig i hela mitt liv kännt mig så hemma, så välkommen, så med i gänget. Och det räddade mig! Jag lyckades bryta ut ur mitt onda jag, det som aldrig ville med å göra nått, säga nått! Jag blev fri!
Nu när man sitter här å läser det, så visst tänker man! Men det är inga tankar som trycker ner en längre!
Och jag är Glad! Glad för det... för annars hade jag aldrig kunnat sitta såhär förmodligen:
Med egen lägenhet och jobb, personlighet som man inte behöver skämmas över (iaf inte helt och hållet)!
Med en vänskapskrets som nästan sträcker sig över hela sverige
En vänskapskrets som hör av sig då och då för och kolla läget
Som bryr sig
Allt tack vare dom 2 åren...
Dom bästa i mitt liv...
Läser igenom en massa saker man har skrivit.
Sånt som kändes skönt att få ur sig, som man lämnade efter sig för att kunna andas ett par dagar till.
Nu när man läser en del av det, så kommer det tillbaks, bara litegranna, sådär lagom.
Funderingarna, som aldrig tycktes vilja släppa greppet, hur mycket man än försökte.
Om hur löjligt man betedde sig för vänner och folk, när man egentligen bara ville bli sedd.
Om alla saker man ville säga, men som aldrig fick sägas, tack vare den lilla rösten i huvudet som bara sa "NEJ!"
Om alla saker som man ville göra, men som alltid blev hindrade av just den rösten
Rösten som varje dag sa att man inte dög till någonting...
Men allt förändrades till slut! Det släppte! Det försvann!
Och allt tack vare 2 underbara år på en plats där folk brydde sig, där folk visste hur de var, Där folk visste hur det kändes att må så som jag gjorde innan jag kom dit! Jag hade aldrig i hela mitt liv kännt mig så hemma, så välkommen, så med i gänget. Och det räddade mig! Jag lyckades bryta ut ur mitt onda jag, det som aldrig ville med å göra nått, säga nått! Jag blev fri!
Nu när man sitter här å läser det, så visst tänker man! Men det är inga tankar som trycker ner en längre!
Och jag är Glad! Glad för det... för annars hade jag aldrig kunnat sitta såhär förmodligen:
Med egen lägenhet och jobb, personlighet som man inte behöver skämmas över (iaf inte helt och hållet)!
Med en vänskapskrets som nästan sträcker sig över hela sverige
En vänskapskrets som hör av sig då och då för och kolla läget
Som bryr sig
Allt tack vare dom 2 åren...
Dom bästa i mitt liv...
Kommentarer
Trackback
